Åsa Ohlsson: Bättre villkor till frilansar

Åsa OhlssonFrilansarna måste få bättre villkor. För det krävs både ett starkt fackförbund och kanske också ny lagstiftning.
Det menar Åsa Ohlsson, frilans och ledamot i Journalistförbundets styrelse.

Att vara svag är inte samma sak som att vara ett offer. Men sammanblandningen av begreppen svag och offer sätter käppar i hjulet för att komma åt landets största ojämställdhet bland inkomster för journalistkåren – den mellan anställda och frilansar.
Tidningen Scoops undersökning tidigare i år visade med beklagansvärd tydlighet, inte bara hur mycket mindre kvinnor tjänar än män, utan också frilansarnas betydligt lägre inkomster än anställdas.
Frilansarna själva lyssnar på de lyckade förespråkarna som förklarar att det handlar bara om att säga nej till låga arvoden. Även vi som arbetar fackligt brukar komma till slutsatsen att ”frilansen måste förstå att hen är företagare och måste helt enkelt säga nej till låga arvoden”. Den slutsatsen kommer vi sällan fram till när det gäller anställda i de så kallade låglönekoncernerna runt om i landet att ”de måste förstå att de ska söka jobb hos annan arbetsgivare på annan ort om de vill få upp sina löner”. Inte heller när vi pratar om löneskillnader mellan män och kvinnor. Vi letar, med rätta, efter strukturella problem. Vi försöker hitta verktyg för att komma åt oskäliga löneskillnader.
Men frilansare är företagare och enligt gammal tradition en stark part. Arbetsrätten kom till för att skydda en svag part på arbetsmarknaden. Historisk var det män inom arbetaryrken och här växte fackföreningsrörelsen fram. Även i dag ska arbetsrätten skydda den svaga parten på arbetsmarknaden. Men i dag kan den svaga parten komma i annan skepnad – en företagande närbutiksinnehavare, en lastbilschaufför med f-skattsedel och en frilansjournalist.
Men hur ska vi skydda dem? Måste vi kanske förändra arbetsrätten? Ja, det måste vi kanske. Så att arbetsrätten även fortsatt kan tjäna det ursprungliga syftet. Kanske ska enmansföretagare vara ett mellanting på arbetsmarknaden lagstiftningsmässigt? Det är en intressant vision – en lagstiftning som inte jämställer en ensam frilansjournalist med ett storföretag? Utan där det finns tre kategorier, till exempel anställda, självständiga och företag? Det finns det faktiskt redan i några länder.
Journalistförbundet arbetar med att ta fram olika verktyg som stärker frilansarna: frilanskalkylatorn, arvodesguiden, frilansrekommendationen och förhandlingskurser för att nämna några. Det ska vi fortsätta med, för det är ett jätteviktigt arbete som också ger effekt. Men det är inte tillräckligt för stoppa arvodesminskningarna som pågått i decennier nu. Parallellt behövs visionerna om hur vi ska skydda de många som går från anställning till f-skatt, för de blir fler och fler. Journalistförbundet arbetar tillsammans med TCO med att trygghetssystemen ska förbättras för f-skattare. Men när det gäller arvoden har vi inga kollektiva verktyg. Så länge utbudet är större än efterfrågan pressas arvodena nedåt. Därför att det är möjligt. Enkel marknadsekonomi. Vi lever i en sådan.
Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen tog fram banbrytande verktyg för att skydda den anställde, så tror jag personligen att det är dags att arbeta för nya kollektiva lösningar och kanske eventuellt lagstiftning som skyddar dagens svaga part. Observera den svaga parten. Inte offret. För bland frilansar hittar vi kreativitet, självdisciplin och jädraranamma.
Åsa Ohlsson
Frilansjournalist

Tidigare inlägg:
Karin Linder: Annan modell behövs
Jonas Nordling: Arvodena måste höjas
Ola Sigvardsson: Frilansaren har stort etiskt ansvar
Ulf Nilsson: Vi måste se över socialförsäkringarna